Jag har fått den stora glädjen att gästblogga på denna sida. Jag heter Karolina och arbetar som psykolog på en privat samtalsmottagning i Singapore sedan tre år tillbaka och inläggets innehåll kommer att kretsa kring just detta; arbetet i Singapore och några av de skillnader och likheter som jag har lagt märke till.　Singapore är ett till ytan litet land med nästan sex miljoner invånare, varav en femtedel är inflyttade från olika delar av världen för längre eller kortare tid. Det finns en stor finansiell sektor och en som arbetar med logistik och fartyg, medan oljeindustrin är ett tredje större affärsområde som lockar människor och företag från hela världen. Detta avspeglar väl mottagningens klientgrupper och till oss kommer många singaporeaner, men också många inflyttade, så kallades ”expats”.

De allra flesta som flyttar till Singapore är bundna av ett tidsbegränsat kontrakt. Ofta har en i familjen fått en tjänst som familjen flyttar för och det är vanligt att den medföljande inte arbetar och vars arbete blir att få tillvaron att fungera för hela familjen med de stora förändringarna som automatiskt medföljer. Det här är en typisk situation för många av mottagningens klienter, där ingen roll i familjen är enkel. Den som flyttar till en ny tjänst sliter ofta initialt med att arbeta i en främmande kultur, på ett nytt språk och kanske i en mer prestationsinriktad miljö. Hos den medföljande finns som regel en stor ansvarsbörda för barnen som ska vänja sig och skolas in, men också för att familjen ska ha ett tryggt hem att trivas i. Dessa olika fokus kan skapa belastningar i parrelationen, medan kommunikationen försämras och ensamhetskänslorna ökar.

Även om den inflyttade ”expatfamiljen”, som typexempel, är en vanlig klient på mottagningen, träffar jag också många människor som är födda och uppvuxna i Singapore. Här　handlar frågeställningarna till stor del om stress, relationer och nedstämdhet, eftersom många lever pressade liv med förväntningar från sina familjer och höga krav på framgång. Ofta finns en bild av hur livet borde se ut och om denna bild inte efterlevs, väcks starka känslor av misslyckande och skam. Relationssvårigheterna kretsar ofta kring kommunikation och många par söker sig till mottagningen. Det finns en kulturell skillnad i Singapore som har tagit mig lång tid att förstå och det är att det inte alltid anses värdefullt att kommunicera sina känslor till sina närmaste människor, varför många undrar hur de kan ”bli av” med sin känslor, eller hantera dem på egen hand utan att dela dem med någon annan. En annan stor skillnad är att den religiösa tillhörigheten ofta beskrivs explicit i ett tidigt skede och att det är förhållandevis enkelt för många att prata om och beskriva sina trosföreställningar.

Det här är två olika exempel på klientgrupper som jag arbetar med och jag hade nog förväntat mig större skillnader mellan människors svårigheter och symtom, men tycker nog, utifrån de klienter som jag har träffat, att människors själsliga smärta är sig tämligen lik mellan olika kulturer, livsåskådningar och geografiska områden. Många slåss för att duga till och för att känna sig älskade och accepterade, men också för att känna meningsfullhet i tillvaron. Vad som istället skiljer sig åt är kontexterna och hur dessa inre frågor tar sig uttryck. Men innerst inne, där rädslor, drivkrafter och meningslöshet berörs, där uppfattar jag oss människor som på ett fint sätt påfallande lika.

Karolina Isberg, leg. psykolog
12 juni 2015