Välkommen till S:t Lukas Uppsala

1967: Ett år före studentrevolterna i Europa och Pragvåren, mer än ett decennium före förskolornas tid. Tage Erlander var statsminister och kvinnliga präster fortfarande ovanliga. Att må dåligt i själen var något man höll för sig själv – att turnera med en föreställning som heter ”En komisk depression”, som Nour El Refai gjort i år, var otänkbart.

Det året startades S:t Lukas mottagning i Uppsala.

Vår mottagnings verksamhet – samtal, terapi, handledning, utbildning – sker mestadels i mötet mellan två eller några få personer. Men skärningspunkten mellan psykologisk kunskap, kultur och existensen i stort är också viktigt för oss. Med anledning av vår 50-årsdag vill vi visa er S:t Lukas olika ansikten 2017. Vi gör det genom samtal med de medarbetare som är S:t Lukas i Uppsala just nu. Jag som intervjuar är Camilla von Below, psykolog och psykoterapeut på mottagningen med ett särskilt intresse för vår utåtriktade verksamhet.

Först ut är Anette Åkerlind, psykoterapeut, handledare och socionom, som arbetar med enskilda och organisationer. Hon har mött många i krissituationer genom åren och fokuserar både på hur den enskilda får hjälp och på hur vi förstår kriser i ett större samhällsperspektiv. Psykolog, psykoterapeut och handledare Christina Nordqvist reflekterar över terapiformers likheter, olikheter och samexistens. Psykolog Thomas Palm ger exempel på hur traumatiska upplevelser och ordet acceptans kan förstås i terapier, medan socionom och psykoterapeut Mats Larsson hjälper oss se de samhälleliga och sociala aspekterna av att vara människa. Harry Moilanen, som är präst och psykoterapeut, visar hur film och samtal blir en väg till att upptäcka nya aspekter av livet.

Fokus för vår första intervju är S:t Lukas själ.

Om du skulle beskriva S:t Lukas riktigt kort för någon som inte alls känner till oss, vad skulle du säga då?

Att vi är en ickevinstdrivande, idéburen, professionell verksamhet som sedan 1940-talet bedriver psykoterapi, handledning och utbildning på ett flertal orter i landet. I Uppsala sedan 1967.

Att en viss terapiform eller mottagning växer fram hänger ju ofta ihop med samhällsförändringar. Vilka behov tänker du fanns hos människor och samhället som gjorde att S:t Lukas i Sverige grundades?

Ja, vi startade ju nationellt vår verksamhet innan välfärdsstaten – den svenska modellen – växte fram. Nöden bland de fattiga och utsatta var stor på många håll. Medicinen som vetenskap såg inte, hade inget språk för, de själsliga och psykologiska aspekterna av att vara sjuk och utsatt. Tre personer kom genom sitt sociala engagemang och sina egna personliga erfarenheter av lidande att bilda S:t Lukasstiftelsen. Från början hette den Stiftelsen för Stillhet och Kraft. De var metodistpastorn Göte Bergsten, socialarbetaren och skribenten Ebba Pauli och läkaren Knut Harald Giertz. Deras olika yrkesbakgrunder gjorde att de kunde kombinera flera perspektiv. De knöt an till den samtida psykologiska, psykoterapeutiska och pastoralpsykologiska diskussionen och föregrep faktiskt en del av de tankar som efter andra världskriget skulle ligga till grund för den psykosomatiska medicinen.

Stillhet och kraft, det låter välbehövligt även idag. Eller vad tänker du?

Vi människor har, genom alla tider, ett behov av att sätta ord på vårt lidande, dela våra tankar, våra sorger och vårt liv med någon som kan lyssna och förhoppningsvis lindra, trösta och förmedla hopp. Våra livsvillkor kan ändras över en dag, det vi igår tog för givet kan idag tas ifrån oss. Till livet hör att möta svårigheter, förluster och sorger. Oftast kommer vi igenom dessa med hjälp av det sammanhang vi lever i. Ibland kan svårigheterna följa på varandra, kännas övermäktiga eller reaktivera, återuppväcka gammal glömd sorg. Då kan det vara avlastande, stödjande och läkande att samtal med en professionell psykoterapeut. Det tänker jag består, även om mycket annat i samhället har förändrats.

Ja, vad tycker du har förändrats och inte har förändrats sedan du började arbeta med samtal och terapi för några årtionden sedan – är det samma teman nu som då?

Det människor drabbas av – sjukdom, kriser, förluster och sorger – är desamma idag som förr. Men vi vet ju alla att den arbetsrelaterade utmattningen är ett stort samhällsproblem som har blivit mer tydligt de senaste åren. Vi har många arbetsgrupper inom vård, skola och omsorg som kommer till oss för handledning. Jag anar och tror mig se en ökad förståelse för att ge personal inom dessa verksamheter möjlighet till avlastning, kompetensutveckling och självmedkänsla i ett svårt och krävande arbete.

Inom S:t Lukas i Uppsala träffar vi många studenter som oroar sig för sina livsval och kommer med rädslor kring framtiden. En skillnad är att vi förr hade långa samtalsserier och terapier, men idag är kontakterna kortare och mer fokuserade. Det ligger i tiden på ont och på gott. Det onda med det är att vi kanske mer idag än förr förväntar oss en lösning snabbt. Förändring av genomgripande karaktär tar tid! Det goda är att vi idag genom olika metoder och tekniker kan arbeta mer fokuserat under kortare tid där det är lämpligt.

En del tycker det är svårt att veta när de ska söka terapi, och i så fall var. Vad tänker du om det?

S:t Lukas har lång, dokumenterad tradition av att möta människor i samtal. Startpunkten kan vara olika, men vi har professionell och bred kompetens att möta alla de varierade livsfrågor som tillhör en människas vardag.

Ordet livsfrågor gör att vissa associerar till kyrkan, liksom namnet S:t Lukas.

Vi är inte en kristen mottagning. Vår värdegrund bygger på den kristna värderingen om alla människors lika värde. Våra förgrundsgestalter var kristna och möttes på den arenan i sitt djupa intresse för människors livsvillkor. Sedan har S:t Lukas i alla delar, utvecklats till en professionell, politiskt och religiöst obunden verksamhet där vi som psykoterapeuter och psykologer står under Socialstyrelsens kontroll. Alla är välkomna att söka samtal och stöd hos oss. Vi som arbetar här har en öppenhet för att möta och samtala kring livsfrågor av existentiell karaktär.

Du arbetar mycket med organisationer. Ibland är det genom att stödja enskilda personer, både chefer och medarbetare, ibland på gruppnivå. S:t Lukas är i sig självt en idéburen organisation, med en förening och mottagningar, som inte är vinstdrivande. Vilka utmaningar finns för just idéburna organisationer?

Vi som arbetar inom idéburna verksamhet måste, som andra, bära våra egna kostnader och kan inte på samma sätt som tidigare förvänta oss stöd utifrån, t.ex. genom offentlig finansiering. Vår styrelse och vår insamlingsstiftelse hos S:t Lukas består av personer som vill stödja vårt arbete med sin tid och sitt engagemang. Det är en utmaning att verka som ideell idag, både som enskild person och som organisation, då mycket i vår samtid ska löna sig och vinstmaximeras.

Till sist: Du har arbetat hos oss i många år. Vad tycker du för dig personligen är det speciella med S:t Lukas och att arbeta här?

Det är speciellt med Lukas långa tradition, utveckling och djupa respekt för livet alla frågor. Det känns meningsfullt att arbeta med historien som bakgrund i en verksamhet som ständigt utvecklas.

Det finns många terapiformer både på vår mottagning och i samhället, men så var det inte 1967. Vad är det för skillnad på olika metoder? Det kommer jag att prata om tillsammans med Christina Nordqvist, som arbetar på mottagningen sedan år 2000 som legitimerad psykolog, psykoterapeut och handledare, och dessutom är behandlingsansvarig. Det är ett samtal om likheter och skillnader och framför allt om hur vi på S:t Lukas arbetar och tänker om olika terapiformer.

När Lukas startade fanns psykodynamisk terapi. Nu har vi flera former av terapi, samtalsstöd och utbildningar. Hur har förändringen sett ut?

När de läkare, socialarbetare och präster som arbetade med samtal bildade S:t Lukas var psykoterapi per definition psykodynamisk, kan man säga. Under åren som gått har andra psykoterapiformer vuxit fram, både genom forskning vid universitet och genom att kliniskt verksamma terapeuter har vidareutvecklat metoderna. Så kan man säga att det såg ut i stort – för 50 år sedan fanns knappt några andra terapiformer. Dessutom låg den psykodynamiska traditionen nära existentiella frågor.

Vad är tanken med att ha flera terapiformer på samma mottagning?

S:t Lukas idé har alltid varit att hjälpa människor med de problem de kommer med. För att kunna hjälpa så många som möjligt behöver vi olika metoder, precis som vi har en bredd i vilken grundutbildning våra medarbetare har: socionomer, psykologer och präster. Vi tänker att alla som söker upp oss är olika och kan ha olika behov. Även terapeuter har olika personlighet och intresse, så därför är de bra på olika terapiformer, tänker jag också. Det viktiga för oss är att medarbetarna är legitimerade, eftersom det garanterar lång utbildning och omfattande erfarenhet. En person med legitimation har godkänts av Socialstyrelsen som psykoterapeut och/eller psykolog och kan sitt yrke. Därför är alla som arbetar hos oss legitimerade.

Så det är viktigt för oss med mångfald både i yrken och terapimetoder, kan vi sammanfatta. Men frågan hur stor skillnad det egentligen är mellan terapimetoder är omdebatterad. Kan du säga något om det?

Något som gör det svårt att beskriva kortfattat är att det finns både likheter och skillnader mellan terapiformer och inom terapiformer. Många som är intresserade känner till psykodynamisk terapi (PDT) och kognitiv beteendeterapi (KBT),  som är övergripande namn på stora metodområden som båda inom  sig rymmer många olika sorters terapi, som relationell terapi, psykoanalys, psykodynamisk korttidsterapi, affektfouserad terapi, compassionfokuserad terapi, EMDR, ACT, RFT, schematerapi, kognitiv terapi….osv.  Dessutom finns det andra metoder som inte sorterar under någon av dem, som t.ex. systemisk terapi.

Ibland är företrädare för olika terapiformer öppet oense eller hävdar att andra terapimetoder inte fungerar.

Tyvärr har man fokuserat mycket på frågan vilken metod som är bäst. Detta trots att mycket forskning visat är att både PDT och KBT är hjälpsamt och i lika hög grad hjälpsamt.

Jag tänker att konflikterna uppstått i ett akademiskt sammanhang, vid universitet och i forskning, där det finns inbyggt att man ska argumentera för sitt och hitta luckor och svagheter i andras argumentation.

Ja, för i vardagen på mottagningen tycker jag inte att vi har det problemet. Vi kan ha olika syn på och praktik för hur vi arbetar med olika bekymmer människor kommer med, men är överens om att ingen terapimetod kan passa alla, vare sig alla konfidenter (patienter/klienter) eller terapeuter.  Vi lär oss också mycket av varandra och kan få en ny blick på något genom att höra hur en terapeut med erfarenhet av en annan metod tänker om saker. Vi kan också konstatera att vi ibland arbetar väldigt lika trots olika teoretisk bakgrund. Det syns ju också i forskning att det finns många gemensamma faktorer inom alla terapiformer som är hjälpande.

Vi kan alltså säga att det inte är så lätt att slå fast vad som är skillnaden mellan olika terapiformer, utan att det också beror på terapeuten. Fast ändå finns det ju vissa skillnader, särskilt i teorin.

Ja, det gör det ju. För att lindra ångest och depression inriktar man sig inom KBT generellt på att närma sig något man kommit att undvika, på att vänja sig vid något som väckt mycket obehag och lett till exempelvis att man drar sig undan eller tvångsbeteenden. I KBT vid panikångest handlar det mycket om att förstå och vänja sig vid att kroppens signaler på rädsla inte är farliga. Man kan också inrikta sig på att upptäcka, utmana och förändra sina tankemönster. Hemuppgifter och kontinuerliga skattningar är viktiga för att det ska gå framåt och man ska veta att man är på rätt spår. I PDT fokuserar man generellt på sådant man ännu inte är medveten om, på mönster i hur man relaterar till andra och till sig själv, att förstå hur man påverkar andra utan att kanske förstå det själv och hur man kan ändra det. Intellektuell insikt är inte tillräckligt, ett gradvis närmande till de känslor som väcker obehag behövs också. Man uppmärksammar tillsammans vad som händer inom personen under samtalets gång och i samspelet med terapeuten. I affektfokuserad psykodynamisk terapi, som är ett exempel på en integrativ terapiform som bygger på både inlärningspsykologi och PDT, får man hjälp att närma sig känslor man är obekväm med istället för att undvika dem. Fokus läggs på att kunna uppfatta viktig information och vägledning i den inre kompass som känslorna i grunden är. Vad värjer man sig mot, vad kommer i vägen så att man inte vågar hävda sin mening och sätta rimliga gränser, varför kan man inte sänka garden och tro att man duger som man är eller varför är det så svårt att bli ledsen fastän man anar att man är det, exempelvis. Vad händer när jag bryr mig om signalerna som finns i min kropp och agerar utifrån de behov som känslorna berättar om?

Det finns också en del missuppfattningar om skillnader mellan terapiformer. Som att psykodynamisk terapi bara handlar om barndomen och kognitiv beteendeterapi bara om symtomlindring, oavsett vad man tror hjälper. Alla terapiformer handlar om livet här och nu, och i de allra flesta talar man i någon utsträckning om hur det blev som det blev. För att kunna känna medkänsla med sig själv och inte uppleva sig som konstig är det en stor hjälp att se klarare hur det var när man var barn, vad man hade behövt och hur man anpassade sig till en situation man var beroende av för sin överlevnad. Det är en hjälp när man sedan arbetar med att bryta automatiserade anpassningsreaktioner som hindrar och plågar i nutid. Att göra detta medför alltid en känslomässig utmaning, trots att de inte längre är nödvändiga.

Hur ska man veta vad man ska välja, vad behöver man veta om man söker sig till mottagningen?

Det kan ju verkligen vara svårt att veta. Inget passar alla i varje situation. Forskning säger generellt att terapi hjälper de flesta, men hur lång tid det tar kan variera. Det beror på målsättning, hur svåra problemen är och hur livet omkring ser ut, till exempel.  Har man en svår problematik som varat länge tar det längre tid, oavsett terapiform. Att ha en bra och trygg terapirelation är också viktigt oavsett terapiform.

Därför brukar vi ha vad vi kallar orienterande samtal eller bedömningssamtal först – den som söker hit får träffa en terapeut och tillsammans försöker vi ringa in problemet och se hur vi kan gå vidare med det. Dels handlar det om terapimetod, men också om hur det känns, om man kommer tillräckligt bra överens med sin terapeut. Terapeuten stämmer av och lyssnar in vilket sätt att arbeta tillsammans som skulle kunna fungera. Vad man ska välja har också att göra med vilken målsättning man har.

Jag tänker att det du säger om sättet att arbeta ihop verkligen är viktigt, oavsett terapiform. I psykoterapiforskning finns begreppet terapeutisk allians, som är att terapeuten och konfidenten pratar om och har en liknande syn på vad målet med terapin är, hur de ska arbeta med det och att relationen fungerar bra. Det finns alltså tre aspekter i det. Hur man arbetar tillsammans kan ju handla om vad den som söker hjälp helst vill göra. Vill man utforska och bli bekväm med sina känslor, vill man ha hjälp att reflektera och sortera och förstå, vill man lära sig att stå ut med överväldigande känslor, vill man ha mycket hemuppgifter? Det kan ju göras inom olika terapiformer. Både inom KBT och PDT kan man arbeta med hjälp av medveten närvaro, som ett exempel.

Precis – det finns stora likheter mellan terapiformer och stor variation inom en och samma terapiform. Det är därför det alltid är bra att ha bedömningssamtal där vi klargör problemen och vad man vill få ut av terapisamtal. Kanske vet man när man kommer hit inte alls hur man vill att terapin ska gå till och det behöver man heller inte veta.  Terapeuten hjälper till med detta. Varje terapiform har sin modell för hur tankar, känslor och beteenden hänger ihop och det finns olika sätt att närma sig den förändring man längtar efter.

Så vi kan sammanfatta det med att man inte behöver veta exakt vad man är ute efter när man kommer till oss, och att frågan om olika terapiformer inte är så lätt som den kan verka först?

Med gott stöd i forskningen utgår vi på vår mottagning från att vi behöver en mångfald av behandlingar för att kunna hjälpa så många som möjligt med psykiskt lidande samt för att skapa en gynnsam miljö för fortsatt utveckling av vår förståelse för hur terapi kan bidra till psykisk hälsa.

Tack Christina. Nästa person jag pratar med är Thomas. Då är fokus på de metoder han arbetar med, som integrerar kroppen till stor del.

I de tidigare intervjuerna har vi haft fokus på S:t Lukas själ i stort och på likheter och olikheter mellan terapimetoder. En person på S:t Lukas som integrerar flera terapimetoder och perspektiv på människan är Thomas Palm. Han är psykolog med stort intresse för vad som händer i kroppen när vi upplever själslig smärta, kanske för att han har en nästan färdig kiropraktorutbildning med sig sedan förr. Jag har valt att prata med honom om ordet acceptans och om kroppens verklighet när vi lider.

Thomas, hur skulle du beskriva acceptans, ett begrepp som ofta blir missförstått? Många verkar uppfatta det som att man ska tycka allt är bra fast man inte tycker det och att man borde sluta försöka förändra saker till det bättre.

Ja, den missuppfattningen verkar finnas: ”Ska jag behöva acceptera att jag genomlevt en så här hemsk sak?” Men acceptans handlar inte om att godkänna att något har hänt. Acceptans är att ta till sig att något har hänt, att det inte går att få ogjort. Det som har hänt har hänt. Att se att det är verkligt. Jag kan gå och föra ett krig mot det hemska som hänt för att få det att inte ha hänt, eller så kan jag acceptera att det har hänt. Jag behöver inte tycka att det som har hänt är rätt eller bra, jag accepterar bara att det har hänt. Många sitter fast i sin kamp mot det som har hänt och det kan leda till en jobbig kamp mot negativa tankar och en negativ självbild.

Vad händer när vi accepterar det vi inte vill ska finnas där, menar du?

Det gör det möjligt att gå vidare. Det kan låta konstigt först. Det betyder att kunna leva med det som händer, med sorg och alla känslor vi får, utan att gå under av dem. Våra liv rymmer belastningar, smärta, relationer som är dåliga, men att älta dem och föra en inre kamp mot dem förvärrar bara alltihop. Vi fastnar.

Man behöver inte ha en åsikt om det för att kunna acceptera.

Nej, precis. När du väl kommer till acceptansen, till att du kan leva med traumat du varit med om, med obehaget kopplat till det, utan att behöva låtsas som att det inte finns där, då behöver du inte lägga så mycket kraft på att distrahera dig och fly från det, utan kan lägga den på annat. Att kämpa emot det kan vara att distrahera sig, använda alkohol, bedöva sig för att slippa obehaget. När man distraherar sig och undviker obehaget så tar man bort en allt större del av sitt liv. För att kunna gå vidare i livet behöver du leva med att det har hänt, öppna dig för det.

I kristendomen pratar man om försoning, att man inte behöver tycka att det som har hänt eller det som är bra, men man väljer att leva med vidöppna ögon, så att säga. Man ser verkligheten som den är, även om den är smärtsam.

Ja, det är nog snarlikt. Att komma till den avgörande tanken att välja mellan ett liv med droger eller distraktion för att slippa smärtan, eller så kan jag välja livet med den smärta det innebär men också med de möjligheter det innebär är viktigt. Från den punkten kan man se vad man önskar i livet, hur man vill leva, hur man vill skapa sitt liv. Man återtar livet.

Det låter som ett sätt att också återta sitt ansvar och självbestämmande.

Man återfår sina känslor, sin närvaro, relationer och får mer livskvalitet.

Det du beskriver nu är del i en terapiform som heter Acceptance and commitment therapy, ACT. Kan du berätta mer?

ACT är en utveckling av kognitiv beteendeterapi, KBT. I ACT är är acceptans centralt. Acceptera det man inte kan förändra, förändra det man kan. I ACT är den grundläggande tanken att kampen och ångesten för att undvika är större än obehaget av själva känslan. Smutsig ångest kallar vi ångesten för att få ångest, alltså inte bara ångest för själva saken utan ångest för att ha ångest. Det är ju ett rätt onödigt lidande. Vi fokuserar mer på möjligheterna och hur man vill leva än på lidandet i sig, vilket ofta gör att lidandet minskar på köpet, men det handlar om att välja hur man vill leva sitt liv och hur man vill vara.

Det låter som att ACT för sig också är sätt att uppleva livet. ACT är influerat av buddhism genom mindfulness och även genom teori, som jag har förstått det. Tycker du det finns paralleller till kristen tro som ju är en del av S:t Lukas arv?

Ja, genom Jesus och Buddha ser jag stora likheter i vad man eftersträvar, som att försöka göra och tänka gott. Sedan ser praxis olika ut. Det viktiga för mig är att se vad som kan förändra oss och vilka val vi gör, till exempel att leva det så som jag vill att andra ska leva mot mig. Fastän vi alla har brister och svårigheter att tampas med, frestelser som man säger i religionen, saker man får jobba med hela livet.

Nu tänkte jag fortsätta på tråden med S:t Lukas arv, tanken att ge plats för människan som kropp, själ och ande, och dina tankar om kroppens och själens lidande i traumaterapi.

Jag ser det som att det inte går att skilja på kropp och själ. Allt vi kallar själsligt, som tankar och känslor, är också fysiologi. Men det kan vara lätt att glömma det eller inte uppmärksamma det och i stället fastna i tankar. I mindfulness, en annan viktig del av ACT, är den medvetna delen av mig närvarande i det som sker i kroppen. Jag upplever mina känslor och hur kroppen reagerar. Jag kan känna hur mina system och organ går igång, hur tankar påverkar kroppen och känslor. Med träning kan man bli alltmer medveten, närvarande och levande. Det är grunden till att jobba med sig själv. Att förstå var man är i förhållande till andra, att förstå sina tankar och känslor.

Terapi är ju mycket att prata. Hur blir man mer närvarande då?

Det är ett dilemma. Vi behöver ju lära oss hur vårt psyke och våra känslor fungerar, så ibland behöver man prata mycket om det. Ibland behöver man inte säga så mycket, utan mer träna på närvaro.

Att vara med om ett psykologiskt trauma betyder ju att vara med om något som upplevs så hotfullt att vårt vanliga sätt att fungera slås ut. Kan du berätta om vad som händer då?

Man kan kalla det ett chocktillstånd eller ett fysiskt kristillstånd när vi hamnar i en skrämmande och hotfull situation, som till exempel en våldtäkt. Skyddsmekanismerna i hjärnan funkar inte, så upplevelserna går rakt in utan att filtreras. I vanliga fall filtrerar hjärnan upplevelserna och lagrar dem på ett sätt som gör dem möjliga att nå senare, men om det är en överväldigande händelse så hinner inte hjärnan med. Därför finns det ingen möjlighet att koda in minnena ordentligt utan de blir som helt råa. Då blir man traumatiserad i psykologisk bemärkelse.

Berätta mer om hur det kan kännas fysiskt att vara traumatiserad.

Minnena blir som en bil som kör i diket och fastnar och inte är parkerad som den ska. Den ligger där och gör sig påmind tills man lyfter upp den och ordnar om den. Posttraumatisk stress, som är ett tillstånd med olika diagnoser, men främst PTSD, innebär att ångest och minnen triggas av stimuli eller saker som liknar traumat. Det kan till exempel vara bilar om du varit med om en trafikolycka. Med tiden blir det som väcker ångest allt bredare, så att du kanske inte kan se en väg utan att få ångest. Minnena är inlagrade på ett dysfunktionellt sätt och blir ocensurerade och blir inte bättre av att man tänker på dem, utan väcks igen och igen precis så som de var.

En anledning till att det blir så är att många organ i kroppen reagerar på rädsla vid en överväldigande upplevelse, till exempel huden, de inre organen och blodflödet. När något traumatiserande går in utan att filtreras går många system igång. När minnena väcks sedan eller man ser en sak som påminner om traumat, kan minnena väckas sekundsnabbt och organen gå igång igen, som att det var lika farligt nu som det var då. Det är inte ett tecken på att man är galen, som många tror.

Många verkar skämmas över att de blev traumatiserande, när andra i samma situation inte blev det.

Självklart reagerar vi olika på en händelse utifrån vilka vi är och vilken plats vi har i händelsen.  För att något ska vara traumatiserande ska det väcka rädsla och hopplöshet eller hjälplöshet, alltså en upplevelse av att vara maktlös. Det betyder att olika saker kan vara traumatiserande för olika personer – det går aldrig att säga utifrån om något var ett trauma för någon, utan det är en inre upplevelse hos den personen. Det som är traumatiserande för dig kanske inte är det för mig. Det spelar ingen roll hur det ter sig utifrån, utan hur personen upplever det är det viktiga. För den personen upplever det av någon anledning som skrämmande och hopplöst.

Jag tänker på hur det är för barn, som redan är i en situation utan särskilt mycket makt.

Ja, barn är ett alldeles speciellt kapitel. Vi kommer ihåg helt andra saker från vår barndom än vad våra föräldrar gör, och föräldrarna kan tycka att något var en liten sak medan det är stort för oss.

Men det finns hopp i att det finns hjälp att få.

Ja, detta är otroligt välstuderat och det finns många sätt att få hjälp genom terapi. Det är det hoppfulla.

Tack, Thomas. I nästa intervju fortsätter temat hur vi formas av våra omständigheter, men då från ett annat av S:t Lukas grundläggande perspektiv – det samhälleliga.

Som människor blir vi till i de sammanhang där vi lever, med dem vi lever. Vi väljer inte själva familjen vi växer upp i och var vi bor när vi är barn, men formas av de omständigheterna. Det var de självklara utgångspunkterna för de socialarbetare som var med när S:t Lukas startade. Idag pratar jag med Mats Larsson, socionom och psykoterapeut på S:t Lukas i Uppsala, som arbetat med ungdomar som riskerat att hamna utanför samhället under en stor del av sitt yrkesliv. Hur gör vi för att minska social utsatthet och för att läka såren av den? Hur skapas gemenskap?

Berätta något om hur du har jobbat som fältassistent, Mats, och vad du lärt dig av det.

En fältassistent är en socialarbetare som jobbar på gator och torg, nära ungdomar, ofta uppsökande och förebyggande. Själv kom jag in på socialt arbete för att jag höll på med idrott och kom i kontakt med unga som hade det dåligt. Jag var rätt timid själv, men har av någon anledning alltid velat hjälpa dem som är stökiga och inte verkar ha det bra. Säkert var jag också inspirerad av min mamma, som var socialt engagerad. Jag ville bli samhällsarbetare, som det hette. Min första praktik gjorde jag i en skola och minns det än som den kanske bästa insatsen jag gjort: jag och en elevassistent skulle arrangera en temadag om droger. Vi var 21 år och entusiastiska och tänkte att hellre än föreläsningar vill vi skapa något tillsammans med eleverna. Vi sökte upp de elever som sågs som stökiga i uppehållsrummet och bildade en grupp. Gruppen kom sedan att hålla på med allt möjligt kreativt, från affischer om att inte sniffa till att bjuda in föräldrar.  Det gick hem hos både föräldrar och ungdomar och dagen blev en succé. Jag tror att det var vårt engagemang som gjorde det, och det tog jag med mig. För mig var det starten på ett långt engagemang att göra något tillsammans med människor för att skapa goda sammanhang.

Det låter som att ni erbjöd dem ert intresse och ville skapa något tillsammans. Jag tänker att det  att samlas och göra något meningsfullt ihop på riktigt är viktigt. De flesta människor vill det och för en del sker det i familjen, för en del med vänner, för en del i föreningar.

Ja, samverkan mellan föreningar och människor som bor i ett område är så viktigt för att kunna skapa ett bra närsamhälle. Jag hade från början en kanske naiv dröm om att i det goda samhället ser vi varandra, bryr oss om varandra och vill varandra väl eftersom vi känner varandra. När jag jobbade i Sävja utanför Uppsala skrev jag därför brev till alla tonårsföräldrar i området – det var före e-post och sociala medier – vilket ledde till fina kontakter och just den sortens samverkan som bygger upp en meningsfull fritid. Det var fotbollsskolor, tennis, ungdomsgrupper i kyrkan, musikgrupper… Allt det är ett långsiktigt arbete för att skapa bra miljöer, där människor kunde växa upp under trygga och goda förhållanden. Det var oerhört viktigt just att skapa meningsfulla saker att göra på fritiden och då måste man finnas i närområdet om man vill hjälpa till. Men det kräver oerhört mycket jobb!

Så vi kan säga att det viktiga är att engagera sig tillsammans och skapa något ihop på lika villkor. De som syns mest och hörs mest verkar ibland få mest hjälp och att det då blir mest fokus på killar. Är det din erfarenhet också att tjejer glöms bort, apropå t.ex. #Metoo?

Det är kanske lättare att först ta sig an dem som syns mest, men jag tycker också att det varit många tjejer med, till exempel i musikprojekt. På skolor är det också lättare att nå tjejer, märkte jag som skolkurator.  Jag har också varit med och startat teater – där var det både killar och tjejer engagerade. Det var på 90-talet i en tidsanda präglad av Ny demokrati och andra främlingsfientliga grupperingar, så vår idé var att sammanföra ungdomar med olika bakgrund, vilket blev starten för Gottsunda teater, som fortfarande finns kvar.

Den tiden med Ny demokrati är ju lik vår tid på vissa sätt. Vad lärde du dig under den tiden som skulle kunna vara till hjälp nu?

I arbetet med ungdomar har jag träffat en del nynazister. Det bekymrar mig på ett samhällsplan, samtidigt som jag försöker nå människan i dem, trots att jag inte alls håller med om deras åsikter. Jag har lärt mig hur svårt det är att få dem att överge det nynazistiska. Jag trodde naivt att det bara var att informera ungdomarna om att de hade fel i sina fakta, men förstod med tiden att de ofta hade hela sin trygghet och sammanhållning i sin grupp.

Det är det där närsamhället du pratade om, en mening i tillvaron, fast på ett destruktivt sätt.

Precis. Hela deras mening och sammanhang finns där.

Det låter som att du balanserar mellan att förstå den andra inifrån och att se sammanhanget. Eller vad tänker du är till hjälp?

Det finns inga genvägar, tror jag. Engagemang, att människor möts – det kommer jag tillbaka till hela tiden. Att förstå situationen ur den andras perspektiv och att stå på samma sida tänker jag att vi måste göra det när vi möter människor i jobbiga situationer. En studiekompis som vuxit upp under svåra förhållanden sa: ”Vad du än gör Mats, se till att vara generös när du kommer ut och börjar arbeta, för de människor du möter har haft det hemskare än du kan förstå” och det har jag alltid burit med mig. Vissa jag mött har utstrålat att exempelvis personer med missbruk får skylla sig själva, att de själva bär skuld för vad de satt sig i. Jag har i mitt arbete med människor som har det svårt mött många som har gjort dåliga saker. Självklart äger man rätt att bli arg och besviken på dem för det. Samtidigt måste man stå på deras sida för att kunna hjälpa dem att bryta med det.

Vad betyder det att stå på deras sida? Du tycker väl inte att det är ursäktligt att människor försummar sina barn och riskerar andras liv genom sitt missbruk, till exempel?

Nej, verkligen inte. Jag tänker att varje människa har en möjlighet till förändring, men då handlar det om vilka förutsättningar man har, apropå att skapa goda förutsättningar i ett samhälle. Då hade jag en enkel föreställning om att människor som haft det svårt hade det svårare att ta sig vidare. Då behövs att någon tror på en.

Det är ju lätt att känna sig dyster av rapporter om ungas psykiska hälsa och om social utsatthet. Vad ger dig hopp?

Jag får hopp av goda sammanhang i stadsdelar där det är problem, som när familjer engagerar sig i närsamhället. Det händer nu i Gottsunda till exempel. Socialarbetare, kyrkan, polisen och föreningar kan starta bra saker tillsammans med dem som bor där. Men det finns inga genvägar. Det är hoppfullt att det finns många bra personer, engagerade fältassistenter och föreningar. Jag är inte där ute längre och skapar allt det här, men det känns meningsfullt för mig att arbeta på S:t Lukas och möta grupper av engagerade personer och hjälpa dem att orka i S:t Lukas anda – på ett hållbart sätt. Det känns meningsfullt att stötta dem som arbetar på behandlingshem och i verksamheter. Jag försöker hjälpa andra att vara engagerade men också att återhämta sig mellan varven. Själv har jag arbetat för mycket ibland, när jag blivit engagerad och jag hjälper gärna andra att använda sin kraft på ett bra sätt.

Det låter hoppfullt att du är hoppfull och ser hur många det finns som hjälper till. Nu är du den som kan hjälpa andra och dela dina erfarenheter. Jag tänker också att professionella inte kan vara en ersättning för vänner och sociala sammanhang där man bor. Ni arbetade som socialarbetare för att sätta igång goda processer och sedan låta närsamhället byggas upp. Du har börjat i makro och gått mot mikro, från samhällsperspektivet till individperspektivet där relationer är viktiga också. Så min sista fråga är: Vad kan vanliga medborgare göra, tycker du – enskilda personer som inte är socialarbetare, vad kan vi göra för alla som har det svårt, inte minst ensamkommande ungdomar?

Det finns mycket bra där man kan göra en större eller mindre insats: föreningsverksamhet, engagera sig som vänfamilj för ensamkommande ungdomar, i skola, i närområdet, kyrkan. Vi gör det tillsammans i närsamhället. Vi människor blir till i sammanhang både i nuet och i det förflutna.


Tack, Mats. Nu vänder vi oss till en del av S:t Lukas utåtriktade verksamhet – filmkvällarna.

S:t Lukas arrangerar filmkvällar tillsammans med Fyrisbiografen någon eller några gånger per termin. Harry Moilanen, präst och psykoterapeut på vår mottagning, är en av de drivande i detta. Idag talar jag med honom om vad som gör filmkvällarna meningsfulla och vad vi menar med att de sammanför psykologiska och existentiella teman. Vad är egentligen ett existentiellt tema?

Vad gör att film och samtal om psykologi och att vara människa frågor passar så bra ihop, tycker du?

Film är ett så bra medium för att nå oss människor – något gestaltas genom flera sinnen. Att se en film ger en känslomässig upplevelse samtidigt som vi reflekterar över den. Vi hör berättelsen, lever oss in i den, minns, upplever. Dessutom ser alla filmen samtidigt och gemensamt, till skillnad från en bok, som man sitter för sig själv och läser.

Man kan höra och känna andras reaktioner när man sitter i salongen.

Ja, filmer väcker så många tankar och känslor. Det är en bra ingång för att kunna prata om livet.

Det är ju oftast du och jag som håller i filmkvällarna, men alla som läser detta kanske inte har varit med. Beskriv hur vi brukar lägga upp det.

Du och jag väljer en film som kommer att gå på Fyris. Vi brukar försöka välja olika sorters filmer, så att några är politiska, andra historiska, vissa svenska och andra utländska. Under själva filmkvällen inleder du och jag och ibland S:t Lukas förening med några ord om filmen, kanske vad den fått för reaktioner i media och något om regissören och skådespelarna. Ibland skickar vi med en fråga till dem som är där, så att de kan tänka på den under filmen om de vill, till exempel om det är någon särskild scen de blir berörda av. Så ser vi filmen tillsammans. Eftersom du och jag sett filmen en gång tidigare och förberett något att ta upp, gör vi det direkt efter filmen och bjuder så in till ett samtal utifrån deltagarnas upplevelser. Vill man sitta tyst och lyssna på de andra är man välkommen att göra det, och vill man dela sina tankar är man välkommen att göra det. Vi började förresten redan 2010 med Peter Friberg och Per Wallroth som jobbade på mottagningen då. Jag har hållit på sedan 2011 och du sedan 2013. Formerna har varit lite olika men nu har vi ett koncept som funkar bra tycker jag.

Beskriv någon filmkväll som varit särskilt minnesvärd för dig.

För ett par år sedan såg vi filmen Ida. Ida är en svartvit nyproducerad film som utspelar sig på 60-talet i Polen, med återblickar till andra världskriget. Den väcker frågor om skuld, ansvar, religionens roll… Den handlar också om trauma på olika nivåer – en persons trauma och en hel nations eller folkgrupps trauma. Ett lands trauma speglat i individer och hur det blir att möta sina förövare. Det är helt enkelt en bra film, som är gripande för att den var på riktigt. Så var det också kul att den fick en Oscar, hade snyggt foto och var på polska. Det var både filmen och samtalet som gjorde den kvällen speciell, eftersom en person vars släkt hade erfarenheter av förintelsen var med i publiken. Han var öppen med det och kunde ge sina erfarenheter. Mötet mellan en bra film och människors verkliga erfarenheter kan betyda så mycket.

Jag har funderat på vad som gör en filmkväll bra. Vad tänker du om det?

En film som engagerar är själva grunden – att den är trovärdig i dialog och öden. Det behövs bra skådespelare som kan förmedla sin karaktär. Ida var ett bra exempel på det och hade också andra kvaliteter, som ett bra manus och foto. I Ida var det svartvitt och man ser nyanserna och kanterna tydligare. Om skådespelarna själva tror på filmen och idén blir det ofta bra. Filmen ska vara tillräckligt intressant. Blir ingen berörd av filmen blir ju samtalet därefter… fast det kan vi också prata om! Det har vi gjort ibland.

Man behöver inte vara känslomässigt berörd så att man gråter eller går in i filmen, men man behöver vara intresserad att fundera på den.

Ja, precis. Jag tänker också att alla har rätt till sin upplevelse. Vi upplever saker och det gör oss jämlika som publik så alla har något att säga. Det kan vara överraskande att höra andras intryck ibland, men det är alltid roligt och meningsfullt. Det är bra att vi inte är filmexperter, utan utgår från att alla som ser filmen har en andlig och psykologisk kompetens. Det är inte svaren utan frågorna som är viktiga, att resonera tillsammans och var jämlika i det, fastän du och jag har ett extra ansvar som håller i kvällen.

Det är också intressant att se att vi människor reagerar och tycker så olika.

Ja, ett bra exempel är filmen Julieta, där du och jag hade olika bild av filmen. Annars tycker vi ofta rätt lika och det kan ibland göra mig orolig att det ska bli tråkigt, men det blir det aldrig. På Moonlight i vintras tyckte vi lika – du och jag hade samma upplevelse av en tomhet, medan många i publiken kände helt annorlunda. Då kan man prata om det och det kan bli ett spännande samtal.

Finns det någon film du hade velat ha filmkväll om?

Sameblod hade jag velat ha en filmkväll om, för den rymmer både klassperspektiv och minoritetsperspektiv samtidigt som den är en skildring av en person. Bra filmer inom sin genre gillar jag, men är öppen för flera genrer. Vi skulle kunna ha en science fiction-film som Hunger games, bara de är trovärdiga och har flera dimensioner. Just Hunger games har ju en samhällskritisk dimension, till exempel.

Det hade varit spännande. Nu tänkte jag att vi byter spår något. Kan du beskriva vad vi menar med existentiella teman? Det kan ju låta luddigt eller pretentiöst.

De stora livsfrågorna som de kommer till oss i våra villkor i vardagen, skulle jag säga att vi menar. De finns alltid närvarande tänker jag, kanske för att jag är präst. Särskilt synligt blir det i förändringstider som när man växer upp, står inför att försöka träffa en eventuell partner, fyller jämnt eller har barn som flyttar hemifrån.  Det är att bli påmind om sitt liv med det liv, den död och den förändring som finns där. Vad har jag varit med om, var står jag nu, vart är jag på väg? Vilka frågor det är för tillfället beror på vilken ålder vi är i. Ta till exempel frågan ”Ska jag ha barn?”. Om tiden rinner ut, hur ställer jag mig till det? Ju äldre man blir, desto fler upplevelser har man av gott och ont och inte minst död, av att ha viktiga människor nära sig som dör. Det väcker frågor att vara nära någon som ska dö snart.

När vi pratar om det så, ryms både det vardagliga och det som sträcker sig bortom. Psykoterapi som vetenskap och undervisningsämne behandlar ibland existentiella och allmänmänskliga frågor alltför styvmoderligt, tycker jag personligen. Vet inte om du håller med och hur du ser på det?

Som präst arbetade jag mycket med det allmänmänskliga som död och födelse och just de punkter i livet där vi stannar upp och funderar över våra liv. Kyrkan förvaltar på ett sätt frågorna om livet och jag tycker mitt teologiska tänkande finns med nu också, men att terapi är en bra komplettering. Jag tänker också på att även vi som arbetar med detta är människor och står inför samma frågor. Till exempel om du eller jag eller någon annan som arbetar professionellt med krisreaktioner är med om ett trauma. Även om man kan allt om hur man reagerar i en kris rent teoretiskt, är man ju med om det också och påverkas genom sin biologi. Vi delar livsvillkoren allihop.

För att avsluta, varför tycker du filmkvällarna är en viktig del av S:t Lukas? Jag tycker själv det känns det känns bra att bredda den psykologiska kunskapen och sprida den.

Vi är ett tyst skrå annars. Många samtal pågår mellan våra fyra väggar. För mig en trevlig motvikt men också viktigt i samhället att prata om mänskliga frågor som är intressanta. Det tycker jag är betydelsefullt att vi gör.


Tack Harry. Det var allt för nu, men trots att jubileumsåret snart är över kan det komma fler intervjuer här.
Camilla von Below, december 2017