Ibland behöver man en utomstående för att få hjälp att ta hand om sin parrelation. På senare år har allt fler par sökt sig till vår mottagning. Vi tänker att det är ett tecken på att många vill fördjupa sin parrelation. För vissa är det så – man vill fortsätta leva tillsammans och vill ha hjälp att utvecklas i det. Andra har redan bestämt sig för att separera när de kommer till oss och behöver stöd i den processen för att ta hand om sig själva och andra. För åter andra är frågan om separation öppen när man kommer hit.

UNT intervjuade nyligen Ann-Sofie Schultz-Wiberg, socionom och psykoterapeut vid vår mottagning, om varför det ibland är så svårt att vara två som lever nära varandra och vad man kan göra då.

Att ett par består av två personer låter banalt, men innebär att i varje par finns två personer med egna historier, starka sidor, svaga sidor, hemligheter och ömma punkter. Dessa två har föreställningar om varandra baserade både på hur den andra är och hur de själva förväntar sig att andra är. I mötet med varandra kan vi ta fram både det bästa och det sämsta hos varandra.

För den som vill läsa mer om hur man kan förstå sig själv och varandra bättre, är anknytningsteori en bra början. Tor Wennerberg, psykolog och författare, har skrivit flera bra böcker med utgångspunkt i den. Anknytningsteorin beskriver det man i psykologin länge sett: tidiga relationer formar oss som människor och kan hjälpa oss eller göra det svårt för oss senare i livet. Vid födseln är vi helt beroende av våra närmaste, oftast föräldrarna, för att överleva. Bebisen som är hungrig, rädd, trött, för kall, för varm eller behöver få sin blöja bytt skriker för att uppmärksamma omgivningen på sina behov. Tidigt har barnet förmågan att urskilja hur det behöver anpassa sig för att få den nödvändiga omsorgen från just sina föräldrar – ska man skrika mycket eller lite för att undvika livsfaran det innebär att föräldrarna inte ser en, vara besvärlig eller tvärtom försiktig?

Det växande barnet fortsätter anpassa sig och sina känsloreaktioner till sina närmaste och deras egenheter. En treårig flicka som ibland blir ledsen då alltid får höra att hon borde skärpa sig och vara gladare, lär sig att man inte ska visa ledsenhet och svaghet, för det orkar inte andra med. Det är ett bra sätt för henne att få sina föräldrar att tycka om henne, men kanske blir det problem när hon ska skapa en relation till en partner senare i livet att göra på samma sätt då? Men det vi lär oss tidigt kan vara svårt att ändra på senare eller ens få syn på.

Förstår man sina egna svårigheter bättre, har man också möjligheten att medvetet göra nya erfarenheter. De hjälper en att komma loss från det som hindrar, är tanken. Man kan då göra på ett nytt sätt, oavsett om man vill stanna i sin nuvarande relation eller gå vidare. Ett sätt att göra det är i parterapi.

Camilla von Below, psykolog och psykoterapeut på mottagningen
8 april 2015